Reseberättelse

En reseberättelse från
TEMAs
rundresa i Sydafrika;

FRÅN BOERLAND TILL KAP

28/3-13/4 2010

Tanja Selberg


Hej alla!
Nu har det gått väldigt många dagar sedan vi sa hej då i Kapstaden. Och det är dags för mig att återuppleva resan här framför datorn. Läs och minns de två innehållsrika veckorna då vi var på tur tillsammans. De allra flesta siffror jag nämner har jag tagit ur en sydafrikansk publikation som kommer varje år den heter ”South Africa at a glance 2009-10”ges ut av Editors Inc. Jag tar också siffror/statistik från sydafrikanska dagstidningar.

Måndag den 29/3 Johannesburg

Det var en mulen morgon men temperaturen skulle visa sig nå 23oC under dagen. Först landade vår lokalguide Barbara Troupe som kom från Kapstaden med första flyget. Jag hade tillbringat två dagar i Johannesburg och var på plats för att möta Barbs. Planet från London var en timme försenat men vi väntade på tidernas minsta grupp så snart kunde vi lämna flygplatsen bakom oss. Väl ombord på bussen fick ni träffa vår chaufför, Louie som skulle ta oss hela vägen till Durban. Vi var fulltaliga (12 personer ink chaufför, guide & reseledare) och nu hade det blivit dags att rullade mot landets största stad, Johannesburg. Ni hade landat i landets minsta provins, Gauteng, vars namn betyder “plats av guld”. Gauteng är inte bara den minst av 9 provinser i landet, det är också den som är folkrikast med ca 10,45 miljoner invånare på en yta som mäter 16500 km2. På bilarnas registreringsskyltar kan vi läsa GP som står för provinsen Gauteng. Lokalbefolkningen säger dock att det inte står för något annat än Gangster Paradise p.g.a den höga kriminaliteten.

För lite mer än hundra år sedan fanns det på den här platsen endast ett fåtal bönder, marken är fattig och tillgången på vatten är dålig. På 1870-talet hittar man först guld i Östra Transvaal, ett område vi också kom att besöka. I de här trakterna börjar en man vid namn George Harrison att söka efter guld. Året är 1886 när Harrison hittar en guldfyndighet som han ansöker om rättigheterna till i Transvaal republikens huvudsäte, Pretoria. När de båda kommisionärerna Johann Rissik och Johannes Joubert kommer från Pretoria för att inspektera fyndet är redan det första hotellet Central på plats. George Harrison säljer med tiden sina rättigheter för endast 10 pund. Han kan inte då ha anat att det var en av världens allra rikaste guldfyndigheter han snubblat över. I guldets fotspår växer sedan staden, som får namnet Johannesburg efter de båda kommisionärena, med en rasande takt. På tre år är staden som i dag går under namnet Jo´burg störst i hela södra Afrika. Även om Johannesburg inte är landets huvudstad är den utan tvekan den finansiellt viktigaste staden.

I dag är Johannesburg en ganska tragisk syn. Gamla hus som tex det gamla postkontoret från 1897 står och förfaller. Många hus är övergivna och bottenvåningarna igenmurade för att förhindra husockupanter från att ta över husen. Sedan 1994 har den vita befolkningen lämnat centrala Johannesburg och flyttat till de ”vita” finare förorterna som tex Sandton och Rosebank. Den svarta befolkningen flyttar in men inte speciellt många svarta Sydafrikaner. Till Sydafrika kommer många illegala flyktingar från de fattiga grannländerna. Man tror att det finns närmare 8 miljoner illegala invandrare i Sydafrika och många kommer just till Jo´burg.

Vi passerade även Carlton Center och det gamla 5-stjärniga hotellet Carlton som slog igen sina portar för bara några år sedan. Det var det sista i en lång rad hotell som tidigare tog emot utländska turister som fick stänga. I dag är hotell Carlton en symbol för Jo´burgs förfall. Det gamla börshuset, också det tomt i dag. En del av gruvindustrins kontor finns kvar centralt, ni kanske minns Diamond building som ägs av gruvbolaget De Beers grundat i slutet av 1800-talet av en viss Cecil John Rhodes. Vi passerade Market Theatre där man än i dag spelar sk protest teater, i dag handlar det inte alltid om apartheid utan många gånger om kvinnans situation i Sydafrika. Om ni någon gång ser annonser för Market Theater där hemma, passa på! Jag har sett flera pjäser när de gästspelat i Stockholm. Market Theatre samarbetar med Stockholms stadsteater.

Väl i Sandton tog vi en liten promenad i Sandton City och jag visade er hur ni skulle hitta till restaurangerna vid Nelson Mandela Square. När vi nådde hotell Garden Court Sandton City behövde vi bara vänta några minuter innan alla rum var klara, trots den tidiga timman, och ni fick en efterlängtad dusch och vila. Vi träffades på nytt för en liten promenad bort till restaurangen The Bull Run. De flest valde att gå tidigt till sängs. Några få, Christer och Rune, fortsatte till baren där det tom blev dans!

Tisdag den 30/3 Soweto-Pretoria

Påväg mot Soweto passerade vi förbi de centrala delarna av Johannesburg på nytt. Vi kunde se delarna av Jo´burg från motorvägen som går runt staden och jag pekade igen ut en byggnad vi såg dagen innan, polishuset. Vi passerade tätt inpå den byggnad som har ett så tragiskt förflutet. Bodde man i Johannesburg under apartheid åren kunde man se människor som föll från fönstren. Det hette att fångarna föll eller hoppade, i själva verket avslutades ibland tortyren som pågick i polishuset med att man helt enkelt knuffade ut fången genom fönstret.

På vår väg sydväst om storstaden såg vi mängder av stora slagghöggar som vittnar om gruvdriften i området. Johannesburg skulle inte finnas om det inte var för guldfyndigheterna i området. Sydafrika har världsrekordet på de djupaste gruvor i världen. De sträcker sig ca 3500 meter ner under markytan. I dag står landet för 10,3 % av världens guldproduktion det motsvarar ca 300 ton guld per år. Det är ett hårt arbete för den nästan halv miljon gruvarbetare som finns i landet. Berget håller en temperatur på ca 50C på så stora djup men man pumpar ner kyld luft så arbetarna arbetar i temperaturer på runt 30C. En sydafrikansk författare, Alan Paton, sa på 60-talet “rikedomen av vår gruvindustri har mycket lite att göra med rikedomen av guld mer med dåliga löner till svarta att göra”. Mellan åren 1909 och 1994 dödades ca 70 000 människor och över en miljon skadades för livet i sydafrikanska gruvor. Sedan 1994 har förhållandena i gruvorna förbättras avsevärt.

Vi stannade till vid Gold Reef City, tidigare en gruva numera ett nöjesfält, där vi plockar upp Soweto guiden Thandi. En Zulukvinna vars namn betyder Kärlek. Thandi som jag träffat flera gånger tidigare är verkligen en glad zuludam, född och uppvuxen i Soweto. Soweto är en förkortning för South Western Township, den sydvästra förorten. Tandi berättar att de första arbetarna kom till området redan i slutet av 1800-talet, dvs svarta arbetare. De första riktiga husen kom att byggas på 30-talet dessförinnan bodde människorna i enkla hyddor och skjul. Under apartheidtiden var detta ett område för arbetare och endast arbetare, om någon ertappades utan ett anställningsavtal skickades den personen till det sk hemland personen ansågs höra till. I dag är Soweto ett bostadsområde som vilket som helst. Det finns inga industrier i området och de flesta människor tar sig till Johannesburg för att arbeta. Vi såg alla dessa små vita minibussar som är det snabbaste och billigaste sättet att ta sig fram på. Vi fick också lära oss en del tecken för att komma på rätt minibuss. Thandi kunde tecken för apelsinfarmen, nästa vägkorsning, tågstationen o.s.v. Ni upptäckte ganska snart att er bild av Soweto stämde ganska dåligt överens med verkligheten. I Soweto i dag finns allt från de enklaste kåkstäder och slumområden till miljonärer. Vi passerade bla Winnie Mandelas hus. Många kända personer var med och donerade pengar till huset. Tidigare ansågs Winnie, Nelson Mandelas ex-hustru, vara nationens moder idag är hon en mycket kontroversiell dam.

Vi såg centrala Johannesburg i stort sätt från bussfönstret men här i Soweto gick vi ut ur bussen. Vi besökte den stora taxistationen och tittade på sjukhuset Baragwanath. Jag visade en mopane larv som Christer sedan smaskade i sig. Jag hade kvar lite impepo från turen innan er som ni fick lukta på, en växt som kan driva ut onda andar tyvärr kunde jag inte bränna den ombord på bussen. Vi besökte Vilakazi street. Tidigare hem för två Nobel- fredspristagare, Desmond Tutu och Nelson Mandela. Biskop Desmond Tutu fick Nobels fredspris 1984 som andra sydafrikan. Redan 1961 fick Albert Lutuli priset. Nelson Mandela delade fredspriset med F. W. de Klerk 1993. Vi passerade Tutus hus, där hans son bor i dag, klev ur bussen och gick till det som var Mandelas hus som är museum i dag och körde sedan vidare mot Hector Pietersen memorial.

Hector Pietersen Memorial är rest till minne av en händelse som utspelade sig på platsen den 16 juni 1976. Många tusentals barn hade samlats i Soweto för att demonstrera mot införandet av afrikaans som undervisningsspråk i alla sydafrikanska skolor (bantuskollagen). Barnen mötte ett hårt motstånd. Hector Pietersen var den första som föll offer för polisens kulor, en 13-årig skolpojke. Många hundra skolbarn sköts ihjäl den dag av polisen. Jag blir alltid lika illa berörd av bilderna. I dag är afrikaans ett av Sydafrikas 11 officiella språk.

Efter det väntade en afrikansk buffé på oss på Robby´s Place som är en så kallad Shebeen. Tidigare var en shebeen en illegal lönnkrog. Eftersom det under apartheidåren var förbjudet för svarta att besöka barerna i Johannesburg bryggde man eget öl hemma i huset. Vissa kvinnor började också livnära sig på bar- och restaurangverksamhet i vanliga bostadshus, det skulle inte synas utifrån att någon affärsverksamhet pågick. Vi bjöds en välsmakande buffé och ni fick för första gången smaka på pap som är majsmjölsgröt. Ni var inte överförtjusta direkt men jag lovade att ni snart skulle lära er uppskatta pap. För pap kom att serveras flera gånger under första veckan till min stora förtjusning så har jag ju också övat i ganska många år nu. Och man slumrar så sött med lite pap i magen. Det var precis vad de flesta valde att göra när vi lämnade Soweto bakom oss. Men det först efter att Thandi sjungit delar av Sydafrikas nationalsång för oss. Thandi sa ”Hej då” innan hon lämnade oss.

Industrier och företag kantade motorvägen norrut mot Pretoria. Johannesburg ligger på 1600-1700 möh, det är ett kuperat område. När vi tog oss mot Pretoria rörde vi oss ca 300-400 meter nedåt och det märks faktiskt alltid på temperaturen. Pretoria är alltid varmare och var denna dag +27oC.

I utkanten av Pretoria stannade vi för att besöka Vortrekker monumentet som beskriver ”the great treek” eller den stora vandringen lite närmare. Monumentet är en gigantisk byggnad som omges av en så kallad laager, en skyddsmur av vagnar (i granit i detta fall). Vid slaget vid Blood River 1838 hade man 64 vagnar, här är monumentet omgärdat av 64 vagnar. Monumentet som stod klart först 1948 började byggas 100 år efter slaget vid Blood River. I monumentet följer vi den 92 meter långa fris i italiensk marmor som täcker väggarna så gott det går, det är byggställningar överallt då man lagar läckor i taket. Först ser vi hur vortreek-folket packar och ger sig av. På första bilden har konstnärerna själva varit modeller. Senare är det släktingar till de människorna som deltog under vandringen som fått vara modeller. Vi ser hur de släpar sina oxdragna vagnar över Drakensberg. En bild föreställer zulukungen Dingane som förhandlar med en av Vortreek ledarna, Piet Retif, ett avtal signeras och Vortrekkerfolket ska få ett område i närheten av Tugelafloden i öster (dagens Kwazulu-Natal). Vortrekker betyder ungefär förelöparna. Ni minns kanske hur kungens alla män knäböjer för att huvudet ska vara lägre än kungens och mannen vars kupade händer fungerar som Dinganes spottkopp för att kungens spott inte ska komma i orätta händer. Sedan följer den scen då Retief och hans män klubbas till döds av zulukrigarna. Den här händelsen leder fram till slaget vid Blood River den 16 december 1838 då ca 15000 zulukrigare anfaller 530 vortrekkers. Ca 3000 svarta män mister livet men inte en enda vit man. Vortrekkerfolket ser utgången av slaget som guds under att de är ett av guds utvalda folk. Än i dag vallfärdar ättlingar till Vortrekker-folket och andra boer till monumentet vart år den 16 december för att precis kl 12 se en solstråle träffa den okände boerns grav. Där kan man läsa “Ons vir jou Suid-Afrika”, vi för dig Sydafrika. Orden kommer ur “Die Stem van Suid-Afrika” som tidigare var nationalsången, i dag utgör den del av nationalsången som består av två delar på fyra olika språk (Thandi sjöng för oss i Soweto på Zulu och Sotho). De flesta passade på att titta på utsikten över Pretoria uppifrån toppen innan det var dags att fortsätta in mot de centrala delarna.

Pretoria är en av tre huvudstäder, de andra två är Kapstaden där parlamentet håller till sex månader vart år och så Bloemfontain där högsta domstolen finns. I Pretoria har presidenten och regeringen sina högkvarter. Även parlamentet befinner sig i staden från augusti till februari. Pretoria har numera ett nytt namn, det nya är Tshwane. Pretoria är landets fjärde största stad med 2,2 miljoner invånare.

Vi passerar sedan det hus som en gång i tiden tillhörde Transvaalpresidenten Paul Kruger och nu är museum sedan 1934. Paul Kruger blev vald till president inte mindre än fyra gånger och det trots att han endast hade tre månaders skolutbildning. Första gången Paul Kruger blir vald till president var 1877. Paul förlorade sin första hustru Maria och deras barn men gifter om sig med hennes kusin Gezina. Gezina kom att föda president Kruger sju döttrar och nio söner.

Britterna signerar två stycken avtal med boerna om självständiga republiker. 1852 vid Sand River Convention får boerna Transvaal och senare 1854 vid Bloemfontein Convention tilldelas de Free State. När man sedan hittade guld och diamanter på boermark startar britterna krig mot boerna. Det kom att bli två blodiga krig, 1880-81 First war of Independence och 1899-1902 South Africa war de kallas oftast för anglo-boer krigen. Det var under andra anglo-boer kriget som Paul Kruger flyr landet. Han dör senare i Schweiz i juli 1904, 79 år gammal. Han begravs samma år den 16 december i Pretoria då kom det ca 30 000 människor till begravningen.

Vi passerade Church Square där Paul Kruger president över Transvaal republiken 1883-1900 står staty. Där finns också Justitie palatset, omtalat då Rivoni rättegångarna tog plats här 1963-64 då Nelson Mandela och många fler blir dömda till livstids fängelsestraff för sabotageverksamhet. Andra byggnader vi passerade är Stadshuset (1931) som är placerat mitt emot Transvaal Museum of Natural History, ett museum från 1892.

Vaal är en flood och Transvaal betyder helt enkelt att man passerat floden Vaal. Vi passerade inte över Vaal men däremot över Apies River som flyter fram igenom Pretoria. Då kanske ni minns att en krigskorrespondent under andra anglo-boerkriget, Winston Churchill fängslades här men lyckades fly och simmade då genom vågorna i Apiesfloden, i dag är floden inte speciellt imponerande. Framåt eftermiddagen nådde vi Union Building. En mycket pampig sandstensbyggnad som stod klar 1913. Arkitekten heter Sir Herbert Baker, en man som har ritat flera framträdande byggnader i Sydafrika. Union Building rymmer bl.a. regeringen, nationalarkiv och presidentens kontor. Det var här på trappan som Nelson Mandela höll sitt första tal till nationen som landets första svarta president 1994.

Så vände vi om för att ta oss hem till Sandton igen. Kvällen var fri för egna aktiviteter.

Onsdagen den 31/3 Blyde River Canyon-Pilgrim´s Rest

Ännu en varm och solig dag i Afrika och vi färdades österut mot en ny provins, Mpumalanga som betyder där solen stiger. Och det är alltid trevligt att lämna storstaden och trafikkaoset bakom sig. Det var sensommar i Sydafrika och på fälten vi passerade förbi kunde vi se majs. Majsen vajade hög och det är snart skördetid i de trakter vi tog oss fram igenom. Det blommande längs väg, vita och rosa blommor de kallas för Cosmos (Cosmos bipinnatus) som är grekiska för vacker.

Tyvärr vet man inte så mycket om den svarte mannens tidiga historia i Sydafrika förmodligen för att skriftspråk saknades. För ca 25 000 år sedan levde San-folket (i Europa kallade bushmen) i Kalahari, de var jägare och samlare. Längre söder ut lever Khoikhoi (i Europa kallade hottentotter) som med tiden blir ett boskapsskötande folk. Dessa båda grupper går ofta under samlingsnamnet Khoisan. Först på 1000-talet kom förfäder till dagens svarta befolkning nedvandrande från Central- och Östafrika. Dessa jordbrukande bantufolk trängde undan ursprungsbefolkningen. Anledningen till vandringen var förmodligen att man börjat använda metallredskap i jordbruket. Det innebar en revolution för jordbruket som ledde till en befolkningsexplosion i Centralafrika.

Redan på 1480-talet rundar portugiser Godahoppsudden. Bartolomeu Dias var först 1488, ca tio år senare kom också Vasco da Gama. Under hela 1500-talet gör engelsmän och holländare strandhugg utefter kusterna i det som i dag är Sydafrika. Året 1652 stiger Jan Van Riebeeck i land vid Table Bay långt ute på Afrikas sydspets, där Kapstaden ligger i dag. Holländarna skulle inte kolonisera södra afrika, de skulle upprätta en handelsstation för Holländska Ostindiska Kompaniets räkning. När lokalbefolkning inte ville göra affärer med nykomlingarna och inte heller arbeta åt dem importerade man slavar från sydostasien. De tidiga holländarna som var lantbrukare kom att kallas boer d.v.s bonde. De gifte sig med tiden både med slavarna och ursprungsbefolkningen, khoikhoi och en ny folkgrupp (raskategori) växer fram, de kallas än i dag för färgade. 1795 intas Kapkoloni av Storbrittanien men endast för några år. När britterna på nytt tar makten i Kapkoloni 1806 börjar expandering österut i allt raskare takt. De strider mot de stora folkgrupperna Zulu och Xhosa. Boerna (afrikander) skiljer sig ganska så stort från de nyss anlända britterna, 75 % av boerna är vid den tiden analfabeter. De lever enkelt, i hus med stampat jordgolv och halmtak, och med bibeln som rättesnöre. När britterna förbjuder slaveriet blir det droppen för boerna som bestämmer sig för att lämna Kapprovinsen och tågar i nordöstlig riktning. De anser sig vara ett utvalt folk och att de har en civilisatorisk uppgift i svarta afrika. Den stora vandringen “The Great Trek” tog sin början 1835 fram till 1840. Det var ca 14 000 människor med ca 2000 vagnar som gav sig av i sex större grupper för att finna egen mark att bruka.

Längst ner på Afrikas sydspets finns Republiken Sydafrika som är ca tre gånger så stort som Sverige (1 200 000 km²). Det är ett land som gränsar till Namibia, Botswana och Zimbabwe i norr. I öster finner vi Mocambique och Swaziland. Det lilla bergsriket Lesotho är helt omslutet av Sydafrika. Landet har en 3000 km lång kust. Större delen av landet är platåland, i Sydafrika kallas området som har en medelhöjd på 1200 möh för “highveld”. Låglandet som vi också kom att besöka kallas för “lowveld”. Landet rymmer också den beriga Kapprovinsen som med sitt medelhavsklimat bjuder på rika frukt- och vinodlingar. Sydafrika rymmer flera klimat- och då också vegetationszoner. Från randbergen som sluttar österut mot kusten finner vi subtropisk vegetation. Innanför Sydafrikas gränser finns också savann, stäpp och öken, delar av Kalahari ligger i Sydafrika.

Regnen är oregelbundna och oförutsägbara. 2/3 av landet får mindre än 500 mm regn/år. Världens årsmedelnederbörd är 860 mm. För att man ska kunna bedriva någon vettig form av jordbruk brukar man säga att det behövs minst 600 mm/år. Vilket innebär att endast 1/3 av Sydafrika får tillräckligt med regn för jordbruk. På höglandet där vi tog oss fram var det lätt att se att det är ett område som har varit i den vite mannens ägo. Stora fält breder ut sig på båda sidor av vägen. Människorna som äger farmerna i området har råd att kostbevattna sina fält, på många fält pågick kostbevattning i ett land som lider brist på vatten.

Det bor ca 49 miljoner människor i Sydafrika och ytterligare ca 8 miljoner illegala invandrare. Än i dag delar man upp sydafrikanerna i fyra olika rasgrupper, en rest från apartheidregimens indelning av folket. 79,2% svarta afrikaner, 9,2 % vita, 9 % färgade och 2,6 % asiater. Afrikanerna delas i sin tur upp i nio grupper: zulu (största gruppen ca 8 miljoner), xhosa (6 miljoner), swazi, sotho (två grupper), tswana, venda, shangaan och ndebele. De vita är 4,5 miljoner och uppdelade i två grupper, afrikander eller boer som har afrikaans som modersmål och den andra gruppen som har engelska som modersmål. I dag har man med tanke på alla dessa folkgrupper 11 officiella språk i landet.

Sydafrika är ett land med stor skillnad mellan rika och fattiga. Någonting som vi också tydligt kan se där vi far fram. En stor stad innebär också många gånger en stor sk Town Ship och en liten stad en liten Town Ship. Ca 80 % av skatte- intäkterna betalas av ca 16 % av befolkningen. Tjänar man mindre än 2000 ZAR/månad betalar man ingen skatt. I dag får 25 % av befolkningen någon form av socialbidrag.

Sedan 1995 är skolgång gratis och 9 år är obligatoriska. Att skolan ska vara gratis betyder inte att den alltid är det. En statlig skola kan kosta allt från 0 till 4000 ZAR/år. Barnen börjar primary school vid 6 års ålder och går i sju år. High school innebär ytterligare fem år varav två är obligatoriska på pappret. Läs- och skrivkunnigheten i Sydafrika i dag är 87,5 %.

Första stopp blev utanför kolindustrins centralort, Witbank numera kallat eMalaleni. Vi hade då passerat flera stora kolkraftverk. Dessa kraftverk svarar för 92 % av landets energi, resterande kommer från vattenkraft och ett kärnkraftverk beläget utanför Kapstaden. I dag producerar Sydafrika hälften av all el i hela Afrika! Stora delar av afrikas befolkning saknar dock tillgång till elenergi. Vi stannade vid en sk Ultra city, en välbehövlig bensträckare och lite kaffe för oss med sådana laster.

Jag köpte biltong under stoppet och ni fick smaka på denna sydafrikanska specialite. Det är inget annat än torkat kött, i det här fallet biff. I Sydafrika torkar man alla typer av kött antiloper som impala och kudu är ganska vanligt. Det var vortrekkerfolket som började torka kött då det var ett bra sätt att förvara köttet när de var ute och vandrade.

Sydafrikaner älskar kött och det är vanligt att man bjuder hem sina vänner söndag eftermiddag efter kyrkan på en sk braai, en sydafrikansk grillfest. Värdparet bjuder på sallad, bröd (gärna vitlöksbröd precis som det vi fick på The Bull Run) och potatis medan gästerna själva tar med det som ska grillas. Ni kanske kommer ihåg de kryddiga korvarna, boerwors som ofta serverades på morgonen. Mealiepap som är majsmjölsgröt ska också serveras till köttet. Pap provade vi på hos Robby´s i Soweto. Runt grillen diskuteras sedan sport, är man vit är det förmodligen rugby och cricket resultaten som är mest intressanta. För den svarta befolkningen är fotboll den viktigaste sporten. Landslaget i fotboll Bafana bafana är på nyheterna nästa varje dag nu av pga ett stundande fotbolls VM.

Jag talade också om sydafrikanska drycker som hälsoteet Rooibos och likören Amarula. Vi började ta oss upp på högre höjder och passerade orter som Belfast och Dullstroom (2076 möh). Innan vi nådde lunchstoppet Lydenburg eller rättare sagt Mashishing. Ni valda att äta lunch på Froukies och testade områdets forell (öret på norsk). Påväg ut ur Lydenburg såg vi den gamla kyrkan och skolhuset från i mitten av 1800-talet. Det var vortrekk-ledaren Hendrik Potgieter som kom hit till “Lidandets stad” 1849 och det första vortreek-folket alltid gjorde var att bygga en skola och en kyrka.

Jag försökte peka ut en del växter som vi passerade bla acacia, fikonkaktus, agave och aloe. Så nådde vi Blyde River Canyon som inte bara är världens tredje största kajon efter Grand Canyon (USA) och Fish River Canyon (Namibia) det är också ett naturreservat på 30 000 ha. En kajon är inget annat än en djup trång floddal. Första stopp är Three Rondavels. Bergssidorna är ca 800 meter och långt där nere såg vi Blyderiverspoorts Dam och floden Blyde. På andra sidan kunde vi se de tre randavlarna som ser ut precis som tre stycken hyddor någonstans på den afrikanska landsbygden.

En liten bit söderut stannade vi vid Burke´s Luck Potholes. Här möts floderna Blyde (glädje) och Treur (sorg) och de har tillsammans med lösa stenar skapat jättegrytorna. Grytorna började gröpas ur för ca 15 miljoner år sedan. Också i de här trakterna var det Hendrik Potgieter som tog sig fram. Området var svårforcerat och männen lämnade kvar kvinnorna vid en flod och fortsatte för att söka efter en bra väg. Tiden gick och männen kom inte tillbaka. Kvinnorna bestämde sig för att fortsätta själva och floden de då lämnade kallar de för Treur för det är så de känner sig, sorgsna. De behövde inte resa långt innan Potgieter och hans mannar hann ifatt kvinnorna vid en annan flod, som sedemera kallas Blyde. Här blommade Foxglove (Ceratotheca triloba)med stora klockor.

Vi stannade också vid Wonder View 1730 möh och jag gick ut och konstaterade att vi inte kunde se någonting alls därifrån.

En slingrig väg tar oss ner i dalgången där guldgrävarbyn Pilgrim´s Rest finns, målet för dagen. Vägen kantades av den vita och rosa Formosa liljan (Lilium formosanum) och den gul-oranga fackel liljan (Kniphofia linearifolia). Det här området upplevde en guldrush redan på 1870-talet mer än tio år innan man fann guld runt Johannesburg. Till dalen kom 1873 en prosektör vid namn Alec Patterson men han kallades för “Wheelbarrow”. Han hade alla sina tillhörigheter på en kärra som han drog runt på så fick han sitt smeknamn. Här fann han alluvialt guld vilket innebar att han stod nere i floden och vaskade fram guldet, mycket ovanligt i Sydafrika. Ryktet om guld spred sig och snart var William Trafford på plats och han hade sökt efter guld mycket länge. Nu kunde han äntligen slå sig till ro, han kallade dalen för Pilgrim´s Rest. Han såg sig själv vara en pilgrim. Två år efter första fyndet fanns det över 20 butiker, 18 restauranger och inte mindre än 3 bagerier. Alla grävares lotter köptes med tiden upp av ett företag som bröt guld i området fram till 1972 då den sista gruvan stängdes. I dag lever området av skogsindustrin. Pilgrim´s Rest är i dag ett national monumet och ett levade museum.

Vi skulle bo på stadens enda hotell, The Royal Hotel. Ett fantastiskt blommigt hotell, det är blommor på gardiner, tapeter och sängkläder i äkta viktoriansk anda. Några av oss tog en promenad upp på höjd ovanför staden för att besöka Robber´s grave och de andra gravarna. Begravningsplatsen har en märklig placering ovan staden men utsikten är fantastisk. Middagen serverades på hotellet. De bjöd på en diger buffé men också på sång. Det var restaurangens serverings personal som sjöng och stampade takten så golvet gungade.

Torsdagen den 1/4 Kruger Parken

Vi lämnade guldgrävarbyn bakom oss för att ta oss till helt andra trakter. Vi skulle ner på låglandet och ut på savannen. Kruger National Park är i dag ett världsarv. I dag täcker national parken ett område på 20 000 km² det vill säga ett område lika stort som staten Israel. Inom ett så stort område som sträcker sig från norr till söder har man olika klimatzoner och då också olika typer av vegetation och en stor variation på djur- och fågelliv. I dag finns planer som har infriats till viss del på att öppna upp gränserna mot grannländerna med sk viltkorridorer. Det återstår en del juridiska- och ekonomiskaproblem att lösa innan gränserna helt kan öppnas mot Zimbabwe och Mocambiqe. Det naturskyddade området får namnet Great Limpopo Transfrontier Park och bli
35 000 km stort. I dag tar Kruger Parken emot ca 1 miljon besökare vart år. Turismen i Sydafrika svarar för 8 % av BNP. Innan vi nådde Phabeni Gate tog vi oss igenom Hazyview.
Än i dag när vi är på safari vill vi gärna se ”the big five” som inte är de fem största djuren på savannen. Utan de fem som storviltsjägarna en gång i tiden ville skjuta. Buffel, elefant, lejon, leopard och noshörning ansågs som de farligaste djuren att jaga samtidigt som de gav de allra vackraste jakt troférna.

Den här första dagen körde vi “game-drive” i stor buss med ett lunch stopp mitt på dagen vid Skukuza, en sk restcamp precis vid Sabie floden. Vi gick ut hårt och fick snart se en elefanttjur vid en sten där vi egentligen spanade efter klippspringare. Redan innan lunch fick vi se den art som är det svåraste av alla att få ögon på! EN LEOPARD! Och hon låg otoligt fint på sin gren inte speciellt många meter från vägen. Jag räknar med att ni fick fina bilder! Ryktet gick om leoparden och när bilarna blev för många försvann hon spårlöst i gräset. En safari är verkligen full av tillfälligheter. När vi lunchade tittade vi också på fladdermöss. Förmiddagen hade bjudit på en del små varelser som dyngbaggar och leopardsköldpaddor. Eftermiddagen kom att bjuda på noshörningar och en buffel i Crocodile river. När vi hade promenerat över bron över floden var vår första game-drive till enda och vi hade fått se fyra av ”the big five”, och mycket mer! Artlistan är säkert inte komplett då inte bara antecknar utan pratar en del också.

Elephant Loxodonta africana Elefant
Impala Aepyceros melampus melampus Impala
Burchell´s zebra Equus burchelli Zebra
Giraffe Giraffa camelopardalis Giraff
Steenbok Raphicerus campestris Stenbock
Klipspringer Oreotragus oreotragus Klippspringare
White rhinoceros Ceratotherium simum Vit el trubbnoshörning/stump nesehorn
Dwarf mongoose Helogale parvula Dvärgmanguster (mungo)
Nile crocodile Crocodylus niloticus Krokodil
Peter´s Epauletted fruit bat Epomophorus crypturus Fruktfladdermus
LEOPARD Panther pardus Leopard
Buffalo Syncerus caffer Afrikansk buffel

Woolly-necked stork Ciconia episcopus Ullhalsstork
Afican fisheagle Haliaeetus vocifer Afrikansk fiskörn
Blackbreasted snake eagle Circaetuspectoralis Svartbröstad ormörn
Lilac-breasted roller Coracias caudata Lilabröstad blåkråka/blåråke/ellekrage
European roller C. garrulus Europeisk blåkråka
Forktailed drongo Dicrurus adsimilis Klyckstjärt drongo
Pied kingfisher Ceryle rudis Gråfiskare
Wiretailed swallow Hirundo smithii Trådstjärtssvala
Yellowbilled hornbill Tockus leucomelas Gulnäbbad näshornsfågel/ hornskata
Redbilled hornbill T. erythrorhynchus Rödnäbbad näshornsfågel
African grey hornbill Tockus nasutus Gråhornskata
Hammerkop Scopus umbretta Skuggstork
African hoopoe Upupa africana Härfågel/haerfugl
Cattle egret Bubulcus ibis Kohäger/hegre/hejre
Blacksmith lapwing/plover Vanellus armatus Smedvipa
Black crake Amaurornis flavirostris Korprall
Water dikkop Burhinus capensis Tjockfot

Sen eftermiddag nådde vi hotellet Pestana Kruger Lodge och ni fick någon timmes vila innan det var dags för middag. Det hade varit en varm dag och fortfarande när vi skulle äta middag vid 19-tiden var det +27oC.
När vi sent omsider krupit till kojs öppnades himmels portar och regnet öste ner i timmar skulle jag tro. Det var inte helt lätt att somna när det åskade kraftigt.

Fredagen den 2/4 Kruger Parken

Vi blev väckta i ottan, strax efter 5 på morgonen. Och jag väntade och väntade i receptionen och undrade hur en hel grupp på nio personer kunde vara spårlöst försvunnen. Som tur var kom Clint lägligt och räddade er och tog er över det översvämmade vattendraget. Efter en liten kaffetår i receptionen var vi så resklara med frukostboxar och allt. Frukosten intogs lite senare på en sk Rest Camp vid namn Berg-en-Dal. Här följer det jag antecknade att vi såg.

Kudu Tragelaphus strepsiceros Kudu
Elephant Loxodonta africana Elefant
Impala Aepyceros melampus melampus Impala
Lion Panthera leo Lejon/löwe
Buffalo Syncerus caffer Afrikansk buffel
Hippopotamus Hippopotamus amphibius Flodhäst
Burchell´s zebra Equus burchelli Zebra
Blue wildebeest Connochaetes taurinus Gnu
White rhinoceros Ceratotherium simum Vit el trubbnoshörning/stump nesehorn
Warthog Phacochoerus aethiopicus Vårtsvin/vorte
Nile crocodile Crocodylus niloticus Krokodil
Water monitor Varanus niloticus Nilvaran
Giraffe Giraffa camelopardalis Giraff
Vervet monkey Cercopithecus aethiops Grön markatta

Swainson´s spurfowl/fracolinPternistes swainsonii Francolin
Marabou stork Leptoptilos crumeniferus Maraboustork
Hadeda ibis Bostrychia hagedash Hadada ibis
Grey lourie Corythaixoides concolor Grå larmfågel
Lilac-breasted roller Coracias caudata Lilabröstad blåkråka/blåråke/ellekrage
Forktailed drongo Dicrurus adsimilis Klyckstjärt drongo
Yellowbilled hornbill Tockus leucomelas Gulnäbbad näshornsfågel/ hornskata
Blacksmith lapwing/plover Vanellus armatus Smedvipa
Cattle egret Bubulcus ibis Kohäger/hegre/hejre
Greenbacked heron Butorides rufiventris Grön häger
Little egret Egretta garzetta Silkeshäger
African pied wagtail Motacilla aguimp Brokärla/ afrikansk sädesärla
African grey hornbill Tockus nasutus Gråhornskata
Hammerkop Scopus umbretta Skuggstork
Woodland kingfisher Halcyon senegalensis Senegal kungsfiskare
Magpie Covinella melanoleuca Långstjärtad törnskata
Yellowbilled oxpecker Buphagus africanus Gulnäbbad oxhackare
Helmeted guineafowl Numida meleafris Hjälmpärlhöna
Crested guineafowl Guttera pucherani
Bateleur Terathopius ecaudatus Gycklarörn
Brown snake eagle Circaetus cinereus Brun ormörn
Darkchanting goshawk Melierax metabates Mörksånghök

Vi har säkert väldigt olika minnen från dagen. Men jag tror att girafferna vi såg på morgonen är ett starkt minne. De gick över vägen i morgon solen inte så långt från frukoststoppet, två kor med kalvar och en tjur. Även denna morgon såg vi elefanter på hög höjd. Det är vanligt att elefanter vandrar upp på högre höjd när det blir riktigt blött på lägre höjd. Efter frukost körde vi utefter flera sandfloder och vid Matjulu såg vi två vackra kuduhanar ganska nära en ensam gammal buffel. Och solljuset var precis lika fint som vid girafferna. Vid lejonen som vi såg var det tyvärr lite trafikkaos även när vi passerade på eftermiddagen. Då var elefanthonan med sina två ungar som passerade över vägen en betydligt trevligare upplevelse. Lunchen serverades i det fria vid Afsaal. Jag spanade efter den lilla afrikanska dvärguven som ofta sitter i ett och samma träd. När jag trodde att vi hittat den visade den sig vara väl hårig för en fågel. Det var en galago eller bushbaby som satt i trädet och sov.

När vi kom tillbaka fanns tid för ett dopp i poolen eller vila. Innan middagen föreläste Barbs om Sydafrika, hur det var under apartheid-tiden, hur det är att i dag leva som vit i landet. En föreläsning som jag tror inte lämnade någon av oss oberörda. När det sedan var dags för middag regnade det så vi fick grillmiddagen serverad under tak men utomhus. Jag tror att flera av er nu uppskattade pap lite bättre när ni åt tomatsåsen Shiba till.

Lördagen den 3/4 Swaziland-Hluhluwe

Efter en tidig frukost var det dags att lämna Malelane och Pestana. Vägen ner mot gränsen kantades av odlingar av bla mango och banan. När vi närmade oss gränsen var det lite mer bebyggelse och fler kor utefter vägen. Det gick fort till gränsen, rustade med pass och vackra leenden hade vi snart passerat de båda gränsstationerna.

Vi var i ett nytt land ett litet kungadöme som endast upptar en yta på 17 363 km² mindre än Kruger parken med andra ord. I landet bor ca 1 miljon svarta swazier. Landet styrs av kungen Mswati III som blir 42 år i år. Han kom till makten efter sin far Sobhuza II:s död . Sobuza dog redan 1982 men Mswati tillträdde inte förrän 1986. Sobuza hade 62 fruar och flera hundra barn det var alltså inte helt lätt att utse en tronarvinge. Varje år i augusti-september månad äger den sk Vassdansen (Umhlanga) rum i den kungliga kraalen. Unga välutbildade kvinnor från bättre familjer dansar barbröstade endast iklädda vass framför kungen och han väljer en ny fru. I dag har Mswati III 14 stycken fruar och många barn. Var kvinna har sitt eget hus, en egen BMW och ett konto med pengar att spendera. Den unge monarken har gått på de bästa universiteten i Storbritannien. Många i Swaziland hade hoppats på förändringar mot ett mer demokratiskt styre någonting som Mswati inte alls har infriat, han har visat sig vara en man som håller fast vid gamla traditioner. Under morgonen kunde ni se att många swazier lever traditionellt. Överallt omkring oss kunde vi se små traditonella jordbruk med självhushållning. En liten klunga små runda hyddor och så en kraal där man förvarar djuren om natten.

Vi passerade Piggs Peak 1210 möh där blommade det afrikanska tulpanträdet (Spathodea campanulata) på båda sidor om vägen.

Ett första stopp gjorde vi på Ngwenya Glas. Glasbruket startades som ett svenskt bistånds projekt 1979. All utrustning kommer från Sverige men eftersom det var lördag när vi hade vägarna förbi var det ingen glasblåsning på gång vi fick nöja oss med att titta på de färdiga produkterna. I dag ägs Ngwenya som betyder krokodil av en sydafrikansk familj. Alla glasföremål görs fortfarande av returglas.

Swaziland har på sina håll helt nya fantastiska vägar och vi såg huvudstaden Mbabane med ca 60 000 invånare på avstånd från motorvägen. En gång var detta område, dalen Ezulwini, kungafamiljens betesmarker som med tiden blev en handelsstation. Det var boerrepubliken Transvaal som använde hamnen i Maputo för att slippa kontakten med britterna som kontrollerade hamnen i Durban. Handelsvägarna från Transvaal ledde via Mbabane till Mocambique.

Snart hade vi nått Swazi Candels som också var dagens lunch ställe. Swazilands utan tvekan bästa lunchrestaurang några provade deras goda sallader och andra gav sig på swaziburgaren. Det märktes att det var påsk i ljusfabriken var det invasion.

På eftermiddagen blev vägarna betydligt smalare och sämre, fast ni sov en liten stund efter lunch och märkte nog inte så mycket av det. Vi stannade innan gränstationen för att använda toaletterna vid Nisela. Det var en varm eftermiddag fick ni känna så snart ni klev ur den luftkonditionerade bussen. I dammen vid Nisela hann ni se krokodilen innan den försvann. Enmansbandet spelade ABBA för oss medans vi svalkande oss med glass.
Ännu en gränsstation då vi lämnade det lilla kungadömet Swaziland bakom oss. Vi var tillbaka i Sydafrika igen, nu i ännu en ny provins, vi hade nått Kwazulu-Natal.

Under den här körsträckan till Emdoneni läste jag ett kapitel ur en reseguide som heter Sydafrika av Annika Forsberg och Johanna Mannergren. Kapitlet heter “Orania- Drömmen om en vit volkstat”, det är taget ur verkligheten och skrämmande. En del uttalande är ofattbara tex kvinnan som bor i Durban men drömmer om att få flytta till Orania. Hon talar nedlåtande om dagens reklam på tv och i tidningar med svarta och vita människor på samma bild och hon säger “Jag står inte ut med tanken på att mina kommande barn skulle växa upp och behöva se något så smutsigt. Tänk om de tror att det är normalt”.

Efter de båda boerkrigen i slutet på 1800-talet accepterar boerna fredsvillkoren i fredsfördraget Vereeniging som undertecknas i Pretoria 1902. Den brittiska segern gjorde naturligtvis boerna bittra. 1910 bildas den Sydafrikanska Unionen som består av boerrepublikerna: Oranje Fristaten och Transvaal och de båda brittiska kolonierna Kapprovinsen och Natal. Unionen innebär också en ny författning, en författning där den största delen av befolkningen, de svart helt saknar rättigheter alla politiska och medborgliga. Det väcker starka reaktioner och ANC (African National Congress) bildas 1912 och driver kampen för de svartas rättigheter. Året därpå stiftar man en ny lag en jordlag som säger att 87 % av sydafrikas mark tillhör den vite mannen och resterande 13 % den svarte mannen (ungefär ¾ av befolkningen).

Inkomsterna från gruvindustrin gör att industrialiseringen i Sydafrika kan ta fart i början av 1900-talet. Gruvorna ägs av britter och de har en dominerande ställning i landet. När också jordbruket rationaliseras slås fattiga vita bönder ut de kommer till städerna för att arbeta. Den nya vita arbetarklassen konkurrerar med “den stora svarta massan” om arbetstillfällena men till skillnad från svarta arbetare får de organisera sig fackligt.

Nationalist Partiet som tillvaratar afrikandernas (boernas) intressen vinner alltmer terräng och de vinner valet 1948. De inför en helt ny politik som kallas för Apartheid som betyder Rasåtskillnad. Grundtanken är att alla svarta ska bo i sk hemländer de är tio till antalet på mark enligt 1913 års jordlag. De vita har ensam rätt till sina provinser, i dessa områden måste svarta bära pass. Det är också nu som äktenskap över rasgränserna förbjuds. Svarta och vita är åtskillda överallt i samhället på tåg, restauranger, sjukhus o.s.v.. Milijontals svarta tvångsförflyttas till hemländerna. Svart arbetskraft behövdes i det vita samhället och svarta bor i baracker lång ifrån familjen. Vi såg dessa avlånga hus i Soweto som var tänkta endast för manliga svarta arbetare. I dag är de omgjorda för att passa hela familjer. ANC fredliga kampanjer är resultatlösa det blir alltför uppenbart vid Sharpeville massakern 1960 då polisen skjuter ihjäl 69 fredliga svarta demonstranter. ANC och PAC (Pan African Congress) får ej verka fritt längre. De blir tvingade att gå under jorden och de bestämmer sig för att ta till vapen.

1962 griper man Nelson Mandela ledare för ANC:s väpnade gren Nationens spjut. Under 70-talet blir kostnaderna för apartheid uppenbara. Hemländerna är fattiga och överbefolkade medan näringslivet lider brist på utbildad personal. Nu börjar även ledande afrikander med intressen i ekonomin kritisera apartheid. Tidigare hade all kritik kommit från den engelsk språkiga eliten. Efter Soweto-upproret 1976 då många skolbarn dödas får omvärlden upp ögonen för vad som pågår i Sydafrika. Det avskräcker utländska investerare många länder bla Sverige lagstiftar med tiden mot handel med Sydafrika. Det går allt sämre för Sydafrikas ekonomin till följd av handelssanktioner. Premiärminister P.W. Botha ger efter lite för omvärldens påtryckningar. Svarta tillåts inom några fler yrken, förbudet mot blandäktenskap hävs.

Apartheidmotståndarna enas under UDF (United Democratic Front) men trots det förekommer det en hel del våld också mellan olika svarta grupper. Det är så oroligt i landet att undantagstillstånd utlyses 1985. Den vita regimen anklagar afrikansk nationlism för att vara kommunism. Sydafrika militariseras allt mer och polisen har stora befogenheter. I slutet av 80-talet avgår Botha och den nye ledaren Fredrik Willem de Klerk förstår att han måste förhandla med dom svarta ledarna. Samtidigt faller kommunismen i Europa och då försvinner huvudargumentet att upprätthålla apartheid, som var det kommunistiska hotet. År 1990 tillåts ANC och andra motståndspartier. Nelson Mandela släpps fri efter att ha tillbringat 27 år i fängelse. Regeringen och ANC sätter sig nu ner och diskuterar en ny författning.

Våld förekommer i stor utsträckning i landet vita extremister utför terrordåd då de inte alls gillar det som sker i landet. Det förekommer också våld mellan Inkatha Freedom party och ANC till den omfattningen att valet hotas. Det visar sig att samtidigt som regeringen diskuterar en fredlig lösning med ANC så betalar de också Inkatha partiets kamp mot ANC för att försvåra frihetsprocessen. ANC har sina anhängare till stor del bland xhosafolket medan Inkatha hämtar sina supportrar bland zulufolket. Problemen till trots kan man den 27 april 1994 genomföra Sydafrikas första allmänna demokratiska val. ANC får 2/3 av rösterna, Nationalist partiet 1/5 och Inkatha 1/10. Nationalist Partiet tillåter medlemmar av alla raser innan valet men i stort sätt röstar befolkningen efter etniska mönster. Nelson Mandela blir president han styr första tiden tillsammans med andra vice precidenten F.W. de Klerk. När Mandela väljer att avgå 1997 tar viceprecidenten Thabo Mbeki över och han vinner valet för ANC 1999. Thabo Mbeki vinner även valet 2004. Han avsattes av sitt eget parti hösten 2008då medlemmarna röstade fram Jacob Zuma till ny ledare för ANC. Jacob Zuma vann valet 2009. Sydafrikas nuvarande president, Jacob Zuma har gått sex år i skolan och är en traditionell zulu-man. Han har gift sig fem gånger men har nu tre fruar, ett okänt antal flickvänner och 20 kända barn. Jacob Zuma har klara sig bra igenom både mutanklagelser och en våldtäcktsanklagelse. Under våldtäcktsrättegången visade det sig att den unga kvinnan var HIV-positiv och Zuma svarade att han tog en dusch efteråt. Skämttecknare avbildar presidenten ofta med ett duschmunstycke på huvudet.

På vår nya lodge Emdoneni hade vi gnuer, sebror och impala antiloper som vandrade runt husen. Vi skulle ha suttit ute i boman med det duggade och vi fick grillat serverat under tak istället. Gabi passade på att bli ett helt år äldre under resan. Personalen på Emdoneni gratulerade med sång!

Inte alla såg fram emot att krypa till kojs när jag varnat er för både spindlar och skorpioner. Jag hade varken eller hos mig ;-)

Söndagen den 4/4 Nompondo-Hluhluwe Game Reserve

Vi plockade upp Sibensile påväg till Nompondo och väl frame i byn möttes vi av hennes kollegor Mdu, Lindi och Temba. De tog oss till byns ”high school” där eleverna går i 5 år efter att ha avslutat 7 år i ”primary school”. Denna söndag var naturligtvis inga elever på plats. Jag tror endå Sibensile kunde förmedla hur det kan se ut en vardag när elever kommer vandrande över kullarna och synen av över 1000 elever i skoluniformer samlade måndag morgon då de sjunger tillsammans. Vilken härlig start på en ny vecka! Vi blev istället en liten klass på 11 elever denna söndag när resten av byn klätt sig fint för att gå till kyrkan. En vanlig dag har lärarna 60-70 elever per klass. Vi fick lära oss att statistiken för Nompondo skiljer sig från Sydafrika. Det är inte bara fler arbetslösa på landsbyggden fallen av HIV-positiva är också högre. Arbetslöshetssiffran för sydafrika är 23 % och den officiella siffran på HIV/AIDS är 12 % (30 % av alla kvinnor som föder på sjukhus är smittade).

Så sjöng vi med i Shosholoza. Den började sjungas av gruvarbetare på väg hem till familjen. Det var flera dagar ombord på tåg och de sjöng att tåget skulle gå fortare. I dag sjunger man ofta Shosholoza i idrottssammanhang. Vi hälsade också på i ett zuluhem. Innan det var dags för game-drive i Hluhluwe Game Reserve. Vi klättrade ombord i jeepen och det var S´bu som tog hand om oss. Han sa ”Ayoba!” som han översatte med ”Nice”.

Giraffe Giraffa camelopardalis Giraff
White rhinoceros Ceratotherium simum Vit el trubbnoshörning/stump nesehorn
Burchell´s zebra Equus burchelli Zebra
Buffalo Syncerus caffer Afrikansk buffel
Warthog Phacochoerus aethiopicus Vårtsvin/vorte
Impala Aepyceros melampus melampus Impala
Paradise whydah Vidua paradisaea Paradisänka
Pin-tailed whydah Vidua macroura Dominikaner änka

Lunchen serverades i det fria en sk fingerlunch. I KwaZulu-Natal odlar man mängder av ananas och här smakar den extra gott. På rastplatsen gick ett sebra sto helt orädd runt och betade med sitt lilla föl. Efter vår game-drive bar det av hem till Emdoneni igen. Ni hann ta igen er lite innan det var dags för matning av katterna. Janny och Fredrika tog tillfället i akt att titta lite närmare på geparderna, då man för en extra penga fick komma in i hängnet och klappa.

Måndagen den 5/4 Durban-Port Elisabeth

Vi kom iväg innan utsatt tid, ni var alla punktliga! Det var en solig dag när vi for söder ut på det som kallas för Shakas väg, efter den mytomspunne krigar kungen Shaka Zulu. Regionen har varit skådeplats för många blodiga strider mellan zulufolket, boer och britter. Här kan man ge sig ut på den sk slagfältsrutten.

Natal blev brittisk koloni på 1840-talet. Det nuvarande dubbelnamnet fick provinsen 1994. Då hemländerna upplöstes slog man ihop det forna hemlandet Kwazulu med provinsen Natal. Regionens oroliga förflutna speglas i nuet. I slutet av 80- och början av 90-talet pågick våldsamma strider mellan ANC och IFP (Inkatha Freedom Party). Korrupta militärer och säkerhetspolisen underblåste våldsamheterna över 10 000 människor dödades. Fortfarande förekommer politiska mord. Konflikten mellan ANC och IFP ses inte bara som en konflikt mellan två olika folkgrupper, också som en konflikt mellan stad och landsbygd, traditioner och modernisering. IFP är starka på den ytterst fattiga landsbygden där zulukulturens hövingasystem är betydelsefull. Partiets ledare Buthelezi är släkt med zulukungen Goodwill Zwelithini. ANC har sina starka fästen runt storstädernas kåkstäder.

Förutom planterad skog av eucalyptus var det sockerrör så långt ögat nådde. Det var inte första gången vi såg sockerplantage, även i Mpumalanga och i Swaziland såg vi mängder av fält med sockerrör. Britterna hade svårt att få arbetare till fälten på 1800-talet då man ansåg att zulufolket inte hade “brittisk arbetsmoral”. Istället hämtade man arbetskraft från Indien. Det kom över
150 000 indiska arbetare och många blev kvar. I dag finns den största indiska samfälligheten utanför Indien, just i Durban. Jag berättade bla om den kände advokaten från Indien Mahatma Gandi som tillbringade 20 år av sitt liv i Sydafrika och det var här han bestämde sig för att viga sitt liv åt att kämpa för männskliga rättigheter.

Den sista biten lämnade vi motorvägen och tog oss fram utefter kusten. Första stopp i Durban blev en utsiktsplats med det passande namnet Currie Road. Sedan och fortsatte vi till centrum och stannade utanför stadshuset. Sedan vidare till den indiska marknadsplatsen. Här luktade vi på kryddor men handlade pärlsmycken. Överallt rörde det sig massor av människor inte så konstigt vi hade nått landets tredje största stad med ca 3,1 miljon invånare. Durban är verkligen en mångkulturell stad på gatorna ser vi vita, svarta och människor av indiskt ursprung. Moskeér ligger sida vid sida med hindutempel och kyrkor. I Durban ligger Afrikas största hamn och den fick vi se mer av när det blev tid för lunch. Lunchen serverade på New Café Fish.

Vi lyfte på tid från Durban och landade innan utsatt tid i Port Elisabeth. Vi flög en sträcka på nästan 1000 km från Durban till Port Elisabeth. Framför oss till Kapstaden hade vi nu 760 km kvar men vi kom att köra 1100 km under andra veckan att jämföra med 1700 km under första veckan upp i norr. I Port Elisabeth eller PE som staden kallades väntade vår nya chaufför Otto. För många var middag inte att tänka på när vi checkade in på hotell Kelway eftersom vi fick en smörgås på planet.

Tisdagen den 6/4 Port Elisabeth-Tsikamma Rainforest-Knysna-Mosselbay

Vi hade nått den fjärde provinsen på vår resa, Östrakap eller Eastern Cape. Östra kapprovinsen är övergångszon mellan medelhavsklimatets vinterregnzon och det subtropiska områdets sommarregn. Vi hade lämnat de subtopiska trakterna och var nu på väg in i mer tempererade områden. Detta var tidigare hemländerna Transkei och Ciskei. Östra Kap har ett stormigt förflutet. Då vita nybyggare dök upp på 1800-talet ledde detta till en lång och bitter kamp mellan svarta och vita. De första europeér som kom ridande över de grönskande kullarna hälsades välkomna av Xhosa hövdingarna. Enligt afrikansk tradition tas besökare väl omhand. Det kallas för Ubuntu, medmänsklighet. Redan i Soweto talade Thandi med oss om ubuntu. “Om jag inte har råd till socker en dag kan jag gå till grannen och få. När sedan min granne behöver hjälp så hjälper jag om jag kan”. När xhosa folket lät den vite mannnens djur beta på markerna betyde det inte att man gav bort mark och att de blev rättmättiga ägare till området. Konflikter uppstod då man hade liknade ekonomier och man fick konkurrera om betesmarkerna. Snart kom brittiska trupper och man började redan i mitten av 1800-talet att tvångsförflytta människor. Xhosa hövdingar avrättades och upprorsledare skickades till Robben Island som varit en straffkoloni sedan 1600-talet. Många kända ANC anhängare tillhör Xhosa folket tex Walter Sisulu, Chris Hani, Oliver Thambo, Thabo Mbeki och Nelson Mandela. Anledningen till att det blev två hemländer av området är att xhosafolket ansågs svåra att kontrollera. Xhosa folket fick tidigt skolutbildning i missionsskolor i området. Det var också i den här provinsen universitetet Fort Hare var först med att ta emot svarta studenter. Provinsen är den näst största i landet med den tredje största populationen på 7 miljoner invånare. Port Elisabeth går ömsom under namnet “den blåsiga staden” ömsom “den vänliga staden”. Sydafrikaner kallar denna den femte största staden i landet för PE kort och gott. Vi hann varken känna av blåsten eller vänligheten, vi passerade bara igenom staden. På 1820-talet kom Kapkolonis guvenör Sir Rufane Donkin på besök och namn gav staden efter sin unga hustru Elisabeth som dog tidigare i Indien, endast 28 år gammal. Efter en tur igenom P.E. fortsatte turen istället västerut. Första veckan var vi hela tiden på väg österut och senare även söderut genom Swaziland och ner till Durban. Sydafrikas historia är bitvis väldigt tragisk. Den här sträckan berättade jag om två människoöden.

Sarah (Saartjie) Baartman föddes 1789 vid Gamtoos River (som vi passerade över). Hon fördes vid unga år till London av en skeppsläkare så fått ögonen på henne. Han sa att hon där skulle kunna tjäna pengar på att vissa upp sin kropp. Tillskillnad från europeiska kvinnor var Sarah som hon kom att kallas rustad med en enorm bakdel och stor byst. I Storbritannien visades hon upp som ett djur på cirkusar, barer, ja även museum och på universitet. Hon dog i Paris 1816, 27 år gammal då var hon fattig och försörjde sig som prostituerad. Inte ens när hon var död slutade förnedringen, hennes kvarlevor förvarades på Museum of Mankind i Paris. Först år 2002 kom hennes kvarlevor tillbaka till Sydafrika. I augusti samma år fick Saartjie en begravning enligt tradition i Östra kapprovinsen.

Jag nämde även Steven Biko vars liv slutade vid 30-års ålder. Han studerade på universitet och var ledare för Black Consciousness movement när han fängslades och misshandlades svårt. Efter tre dagar naken på en filt i sitt eget blod och urin tog man honom medvetslös från Port Elisabeth till Pretoria på ett bilflak. Där avled han senare av svåra hjärnskador. Till Bikos begravning 1977 kom tusentalsmänniskor både svarta och vita. Hans liv och öde har blivit film, 1986 kom Ett rop på frihet (Cry Freedom) med Denzel Washington och Kevin Klein i huvudrollerna. Se den!

Efter 1994 ville man i Sydafrika reda ut oförätterna. Ledare för den sk Sannings- och försoningskommisionen ( TRC, Truth & Reconciliation commision) blev Desmond Tutu. För de som träder fram och berätter har man lovat amnesti. ANC tex tog på sig över 500 bombdåd. Steven Bikos mördare, poliserna, erkänner inte någon skuld i hans död. Bikos familj vill naturligtvis inte att de ska erkänna, de vill se poliserna dömda och straffade. Än i dag är de inte fällda för sitt brott.

Det blommade utefter vägen bla Sugerbush/skäggprotea (Protea neriifolia), Real Sugarbush (Protea repens) och många olika ljungarter (Erica). Vi stannade till på ett för mig nytt café. Barbs rekommenderade deras Lemon meringue. Det tog lite tid att bli serverad men gott var det.

Vi passerade över Storms River och då hade vi också påbörjat den vägsträckning som går under namnet Garden Route (trädgårdsvägen). Sydkustens varma vindar ser till att det faller en del regn utefter vägsträckningen som då blir grön och fin. De fuktiga molnen fastnar i bergskedjorna och nederbörd faller. Bergskedjan vi hade till höger om oss var Tsitsikamma. Namnet är detsamma för regnskogen vi ska vandra i, Tsitsikamma betyder rinnande vatten. Vi lämnade huvudvägen och tog oss ut mot havet. Stärkta av kaffe och kaka var det lätt att vandra till Storms River Mouth och ta sig över hängbron.

Några minuter efter att vi lämnat Tsitsikamma passerade vi Bloukrans River. Här kan man hoppa världens högsta Bungy Jump, klokt nog valda alla att avstå från 7 sekunders fritt fall på ca 180 meter. Efter Bloukrans River nådde vi den femte och sista provinsen som vi ska besöka under vår resa i Sydafrika. Vi befinner oss i Västra Kapprovinsen. Världsberömt för omväxlande och vackert landskap. Vidsträckte hedlandskap, halvöken och kanske inte minst Garden Route som vi tar oss fram utefter. I väster vid Atlantkusten gör de kalla havsströmmar (benguela) att området får lite nederbörd och vegetationen är sparsam ett mycket kargt landskap med andra ord. Istället är fiskevattnet riktigt rikt och nästan 30 000 människor arbetar inom fiskeindusrin. I provinsen bor 5,6 miljoner människor, 60 % färgade, 20 % afrikaner och 20 % vita. Man har den högsta utbildnings nivån i landet, 96 % är läs- och skrivkunnigheten i Western Cape. Arbetslösheten är den lägsta i landet på 19 %.

Vi passerar fashionabla Plettenberg Bay och kör endast ett kort stycke till kostnärsbyn Knysna. I Knysna bor ca 30 000 invånare, en härlig blandning av välbärgade pensionärer, övervintrade hippies och konstnärer som alla satt sin speciella prägel på stadslivet. Ryktet säger att grundaren av Knysna, George Rex var en oäkta son till George III och Hannah Lightfoot. Det finns ingenting i modern forskning som talar för att detta skulle vara sant. Men George Rex var kung av Knysna, hans ägor var på 10 000 ha och här jagade han elefant. I dag finns ett fåtal elefanter kvar (kanske två stycken) i den lilla naturliga regnskogen som är naturskyddad. Han jagade också säl utan för Plett. När George dog 1839 ärvde hans 13 barn markerna. Här hade det blivit hög tid för lunch. Och de allra flesta i vår lilla grupp valde fiskresturangen The Drydock.

Knysna som betyder trädplatsen var tidigare en plats där man byggde båtar. I dag används de vackra trädslagen som yellow wood och stinkwood uteslutande till möbeltillverkning. Vi passerade Knysna lagunen som är hem till den lilla endemiska sjöhästen, Hippocampus capensis. Här hålls också en ostron festival årligen i juli. Lagunen producerar 300 ton ostron vart år. Mellan Knysna och George går ett ångtåg, Outeniqua Choo-Tjoe. Den smalspåriga järnvägen byggdes 1928.

Efter Wilderness stannade vi och fotograferade vid Dolphin Point. Vi såg inte bara klippan som ser ut som en delfin-nos där den dyker ner i Indiska Oceanen utan också livslevande delfiner.

I Mosselbay tog vi oss så långt ut på udden vi kunde då vi skulle bo på hotellet The Point. Välkomst drinken här var sparkling wine och det passar bra med lite bubbel till den fantastiska utsikten från hotellet. Middagen serverades på hotellet och vi bjöds alla på en Amarula som avslutning på en trerätters middag.

Onsdagen den 7/4 Little Karoo

Morgonen var solig och vi lämnade Mosselbay och började klättra upp på högre höjd. Vi skulle ta oss över Outeniqua bergen och passerade Robinson´s pass på 860 möh på väg mot Little Karoo.

Terasserna mot havet får över 2500 mm nederbörd/år att jämföra med det halvöken område vi var på väg till Karoo som får 200-250 mm/år. Anledningen är det som kallas för regnskugga, moln kommer in från havet och tvingas här stiga pga berget och när molnen kyls ner faller det mest utav regnet på den sida av berget som vetter mot havet. Den andra sidan befinner sig således i regnskugga. Här såg vi strutsar mängder av strutsar. En gång i tiden var området världens strutsmetropol modehusen i Paris och London fick sina fjädrar härifrån. Än i dag får bla karnevalen i Rio sina plymer från just Karoo. Ett område tydligt geogafiskt avgränsat av två bergskedjor, Groot Swartberge och Outeniqua bergen. Storhetstiden för området var under strutsfjädermodets glansdagar i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Under andra fjäderboomen (1900-1914) fick man ca £240 /kg struts fjädrar i dag betalar man R 150/kg fjädrar. Bönderna som gick över till struts blev stormrika de kallade sig fjäderbaroner och de byggde sig sandstenshus i jugendstil som kom att kallas fjäderpalats.

Oudtshoorn är största staden i Little Karoo och huvudgatan kantas av vackra fjäderpalats. Just den här dagen var det festival och vi åkte runt staden när vi var på väg till grottorna men på väg tillbaka ville jag att ni skulle få se lite mer av staden. Det var mycket folk i farten och del av huvudgatan var avstängd. Jag berättade om en familj Linde som kom från Gotland i slutet av 1800-talet och här sysslade de med strutsuppfödning. Det gick bra och de byggde sig ett rosa fjäderpalats. I dag rymde Gotland House ett ålderdomshem.

Härifrån var det inte långt kvar till Cango Caves och där fick vi en guidad tur. Den första kammaren upptäcktes 1780 av Jacobus van Zyl. Grottsystemet som man hittills har utforskat är i dag ca 5 km. Vi nöjde oss med att ta oss 600 m in i berget innan vi vände. Vi såg vackra stalaktiter, stalagmiter och kompletta kolonner, många med fantasifulla namn.

Det hade blivit dags att besöka Safari Ostrich Farm en av många sk Showfarms som förutom uppfödning tar emot besökare som oss. Alma var vår guide, hon tog oss först till fjäderpalatset Welgeluk. Sedan 1951 ägs huset och farmen av en judisk familj som ursprungligen kom från Lithauen. Vi träffade strutsparet, Jack the Ripper och Susie the Stripper. Alla förstod snart varför Susie fått sitt namn hon älskar blanka saker och plockar gärna bort skjortknapparna. Några provade också att stå på ett strutsägg. Ett strutsägg motsvarar ungefär 24 hönsägg. Ägget klara 120 kg horisontellt och 200 kg vertikalt. Parningen pågår under 10 dagar så lägger honan ett ägg varannan dag. Hon lägger så många som hon kan täcka när hon ruvar normal 12-14 ägg men på en strutsfarm får hon inte behålla sina ägg och då kan hon fortsätta att lägga ägg det kan bli så många som 60 stycken. Inkubationstiden är 42 dagar och temperaturen ska vara 36°C. I det lilla museet fick vi se vad en struts äter och lära oss att den alltid har ca 1,5 kg sten i magen som hjälper till med matsmältningen. Och det kan nog behövas vi fick se några prov på vad en struts kan sätta i sig.

I dag är inte den stora inkomst källan längre fjädrarna, endast 10 % av inkomsterna kommer från fjädrarna. I dag är huvudinkomstkällan strutsskinnet som står för 50 % av inkomsterna och resterande 40 % är strutsköttet. Vi tog oss till farmen och fick titta närmare på strutsens anatomi. Och inte kunde man tro att det var första gången Janny och Fredrika red struts, vilken uppvisning!

Naturligtvis bjöds det på struts till lunch, grillad struts till ett lokalt producerat vin. Vi hann med en tur i butiken där dammvippor var långt mer populära än en fjäderboa. Påväg hem till Mosselbay lyssnade vi på Miriam Makeba. Och jag tror inte jag var ensammen om att stampa takten till Pata Pata. Miriam Makeba var i Stockholm i maj 2002 för att ta emot Polarpriset.

Väl i Mosselbay stannade vi i centrum för de som ville gå tillbaka till hotellet.
Vi hade ledig kväll och några passade på att doppa sig i havet och själv gav jag mig ut på en välbehövlig löparrunda.

Torsdagen den 8/4 Mosselbay-Swellendam-Cape Town-Taffelberget

Strax efter klockan 8 rullade vi in mot de centrala delarna av Mosselbay och stannade vid det lilla sjöfart museet. Redan i slutet av 1400-talet tog sig sjöfarare fram utefter kusten och även då skrev man hem till nära och kära. Det fanns sk poststenar där man kunde placera sina brev och kom det så ett skepp förbi som skulle till en destination i närheten av adressatet tog man med sig brevet. I Mosselbay fanns ingen poststen men väl en poststövel. En gammal sjömans stövel tjänstgjorde som Sydafrikas allra första postkontor. I dag finns en ny variant i sten på samma plats under ett milkwood träd. Det var några som passade på att posta lite kort i Mosselbay på samma plats under somma träd som använts sedan år 1500.

Bartolomeu Dias var på jakt efter sjövägen till Indien när han 1488 land steg i Mosselbay. Det var inte helt problemfritt att segla ut på okända vatten och varken kapten eller besättning visste vad som väntade runt hörnet. Man trodde att jorden var platt och när havet blev varmare trodde man att man började närma sig helvetet. På land såg de märkliga djur som de inte ens hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Randiga djur, djur med jättelånga halsar, enorma djur det var nog ibland som att resa i en dröm. Vattnet blev kallare igen och stjärnhimmeln förändras. Dias drabbas av hårt väder och driver ut till havs. Den tredje februari 1488 får han fast mark under fötterna när han som förste vite man landsteg i Mosselbay. Han kom aldrig längre än till P.E. där hotar besättningen med myteri och han får vända om. Det var landsmannen Vasco da Gama som kom att finna sjövägen till Indien men först tio år senare. 500 år efter Bartolomeuo Diaz bedrift vill portugiserna göra om resan och det gör man i tidsenliga kläder och en nybyggd caravel av precis samma slag som den Diaz avvänd. Och den tredje februari 1988 landsteg man på nytt i Mosselbay. Den nybyggda caravellen såg vi på museet i Mosselbay.

När vi lämnade Mosselbay lämnade vi också Garden Route bakom oss. Vi passerade många sädesfält men säden skördades redan i november/december. Nu väntar man på regn det brukar börja falla i påsk och då är tid att så.
I området odlar man mängder av en läkandeväxt nämligen Aloe Ferox som hade börjat blomma utefter vägen. Av aloe har man länge gjort diverse hudpreparat. I dag kan man bota det mesta med aloeextrakt. Det sägs även hjälpa mot kärleks- och ekonomiskaproblem. Det är i alla fall värt ett försök och nästa stopp blev på en aloefabrik. Ett besök som uppskattades av ungefär 50 % av resans deltagare som botaniserade bland krämer och teér.

I Swellendam är det dags för lunch, tidig lunch på The Connection. Vi promenerade några kvarter till restaurangen, många vackra byggnader kantar huvudgatan, byggnader från 1700- och 1800-tal. Ekarna utefter huvudgatan är skyddade iform av ett sk national monument. Vi serverades bla eland antilop och lammgryta allt var som vanligt välsmakande på Jennifer´s restaurang och till dessert blev det glass med youngberry som odlas i området. När vi lämnade resturangen tog vi tillfället att promenera lite till bort till en av många kyrkor i Swellendam.

Under eftermiddagen gjorde vi ett stopp i Worcester, en bensträckare. Sedan tog vi oss igenom hottentotbergen genom den 4 km långa Hugueot tunneln. Vi rullade in i moderstaden, Kapstaden i strålande solsken. Vädret var perfekt för en eftermiddags tur upp på Taffelberget så det var vad vi gjorde. Uppifrån Table Mountain passade ni på att fotografera staden, Robben Island och Kaphalvön som vi skulle bekanta oss närmare med några dagar senare. Den högst punkten på Taffelberget som vi nådde är 1067 möh. På toppen av Taffelberget var vi långt ifrån ensamma och det eftersom sydafrikanerna fortfarande passade på att njuta av sin påsk ledighet. Vem som kläckte den fantastiska idén om att vi skulle promenera ner från Taffelberg kommer jag och Barbs fortsätta att diskutera. Hur som helst var vi rörande överens om att det var en utmärkt idé. Jag hade snart övertygat er alla om att det var ett bra alternativ till att köa. Jag trodde vi skulle vara nere på en timma det visade sig ta oss mer än två timmar och solen hann gå ner. Sista biten behövde vi och vi fick hjälp utav Taffelbergets räddningsteam. Ett gäng skojfriska unga herrar och en dam. De var välutrustade med pannlampor, vatten och kakor som vi så väl behövde. I bussen väntade en orolig mamma och syster och en lätt irriterad chaufför. Och jag kunde bara konstatera att nästa gång ska jag köa oavsett hur lång kön än är. Det har aldrig tidigare varit så skönt att nå ett hotell, vi checkade in på hotellet Mandela Rhodes på Wale St i Cape Town först kl 20.30 (vi tog linbanan upp på berget 16.30).

Fredag 9/4 Cape Town

Jag kan inte tänka mig en bättre start på dagen än en promenad genom Kirstenbosch Botanical Garden och det var precis vad som var planen denna morgon. Just denna dag skulle det vissa sig vara en mindre bra start på dagen. Alla bergsklättrare hade fruktansvärd träningsvärk. Duggregnet som föll i Kapstaden övergick i ett riktigt kraftigt regn när vi nått den botaniska trädgården. Jag tror faktiskt inte jag upplevt ett så kraftigt regn i Kapstaden någon gång, på många andra platser i landet ja men inte i Kapstaden.

Vi lämnade som sagt staden och tog oss till Taffelbergets sydöstsluttningar. Det blev en rask promenad genom Kirstenbosch Botanical Garden total ett område på 528 hektar varav ca 40 hektar är anlagd trädgård resten naturlig fynbos som klättra uppför bergets sluttningar. Redan på 1600-talet placerade Jan van Riebeck en skogsvaktare i området. De första vita var intresserade av det timmer som fanns i området som behövdes till holländska ostindiska kompaniets fartyg. Sedan 1700-talet har området haft privata ägare den sista i raden var Cecil John Rhodes som vid sin död testamenterar området till nationen. 1913 öppnar den botaniska trädgården, den första i sitt slag, här vill man vissa den lokala floran. Det finns sex växtrikten i världen, Kapfloran är den som tar upp minst yta endast 90 000 km2 men är den artrikaste med ca 24 000 arter. Som alla växtriken består också kapfloran av olika vegetationstyper den mest unika är Fynbos vars mest karakteristiska släkten är Erica, Protea och Restios. 70 % av Sydafrikas arter är endemiska en anledning är att kaphalvön ibland varit avskuren från fastlandet då vatten nivå varit högre. Artrikedomen är imponerande här på afrikas sydspets och det för att området var nedisat senast för 110 miljoner år sedan, arter här har haft lång tid på sig att utvecklas. Vår del av välden (skandinavien) tillhör växtriket Holoarktika och våra breddgrader var nedisade så sent som för 10 000 år sedan. Vi promenerade igenom protea delen och förbi alla kottepalmer eller cycader. Vi stannade till vid en naturlig källa inte ens där fick vi skydd från det kraftiga regn som föll. Här kan man ana vilken kraftig regnskog som en gång i tiden stått på platsen. Många avslutade besöket i Kirstenbosch i deras fantastiska butik eller med en värmande välbehövlig kaffetår. Och det var dags för oss att bekanta oss med ännu en av Sydafrikas tre huvudstäder. Men vi var minst sagt blöta och tog oss först till hotellet för att byta till torra kläder.

Kapstaden är landets näst största stad med ca 3,3 miljoner invånare. I Kapstaden har man några av de högsta hyrorna i landet för en tvårumslägenhet i staden betalar man ca R 2500/månad medans det i Waterfront kostar från R 15 000/månad. Här är man också mycket stolta över att man länge vara den enda större stad i Sydafrika byggde nytt centralt. Ett exempel är complexet Cape Town International Convention Center. Nu är hela Sydafrika mest att likna vid en byggarbetsplats pga det stundande fotbolls VM.

Den äldsta stenbyggnaden i Sydafrika är Castle of Good Hope som stod klar 1679. Mot fortets 10 m tjocka murar har det aldrig någonsin avfyrats några kanoner, i dag är fortet bla ett militärt museum. Och nu var det dags för oss att besöka ett museum. Det var District Six som stod på programmet. Det var inte första besök på museet men jag blir alltid lika berörd när Noor berättade sin familjs historia. Han berättade bla hur han står och ser på när det hus där hans far är född, där han själv är född, där också Noors egen son är född jämnades med marken. District Six var område sex i Kapstaden ett område där många människor av olika hudfärg levde tillsammans som Noor säger “like one big happy family”. Men lagar i Sydafrika gör det möjligt för regimen att under 60- och 70-talen flytta alla människor. Ca 60 000 människor tvångsförflyttas. Färgade ska till ett område, asiater till ett annat o.s.v. Det gjorde att många familjer splittrades och enda chansen att få träffas sin familj var att ansöka om speciella pass på polishusen så kunde man få träffa familjen kanske var tredje månad i några timmar.

Enligt programmet skulle vi ta en promenad i Company Garden men det var fortfarande inte väder för det så jag sköt den promenaden på framtiden.

Vi tog sedan en tur igenom området Bo-Kaap eller Malay kvarteren som det också kallas. Redan 1658 kom det första skeppet lastat med slavar från Angola till Table Bay. Slavskeppen forsatte att komma fram till år 1808, slavarna hämtades från många olika platser bla Java, Bali, Malayasia och Östafrika. Bo-Kaap området blev det område frigivna slavar bosatte sig i och namnet betyder ovan Kap, de bodde alltså på den tiden inte centralt som ju är fallet i dag. Många av slavarna som kom var muslimer och här byggdes landet första moske 1794. Människorna blev kvar i området även sedan slaveriet avskaffades av britterna på 1830-talet. I dag är husen målade i många vackra pastellfärger.

Vi tog oss ner till Victoria & Alfred Waterfront. Några av er valde att lifta med bussen tillbaka till hotellet och de som valde att stanna i Waterfront orienterade jag i shopping- och affärskomplexet. Waterfront är Sydafrikas i dag populäraste turistattraktion! Ni hade en hel eftermiddag till egna aktiviteter och det klarnade upp under eftermiddagen.

Lördagen den 10/4 Kaphalvön

Ännu en tidig avresa men solen sken vilket gör det lätt att komma igång på morgonen. Nu hade vi visserligen fortfarande ben som smärtade. Vi tog oss förbi orterna Green point, Seapoint, Bantry Bay, Clifton och Camps Bay där efter tar bebyggelsen plötsligt slut. Och det för att ett naturskyddat område tar vid annars skulle nog de lyxiga villorna och hotellen täcka en stor del av hela halvön. Vi nådde Houtbay som på Riebecks tid var en jätteskog av ädla trädslag och det fortfarande levde vilda djur i skogen. Den sista elefanten sköts här 1689. I mitten av 1800-talet var skogen slut och fiskeindustrin tog fart. Här fiskar man bla hummer och en sydafrikansk specialite snoek som är en ålliknande djuphavsfisk. Här klev vi ombord på en båt som tog oss till Duiker Island. Vi fick testa våra sjöben, Atlanten bjöd på härliga höga vågor. På Duiker Island lever mängder av pälssälar. Det var framför allt unga hanar vi såg 8-12 år gamla. Här väntar de på att bli könsmogna sedan simmar de norr ut till någon av uppfödningskolonierna i Namibia. Dessa djur ser verkligen klumpiga ut på torra land men i havet är de skickliga jägare.

Ombord på bussen igen och resan fortsatte söder ut på Chapman´s Peak drive. En otroligt vacker och dramatisk vägsträckning. Chapman´s Peak drive var avstängd i flera är pga ett antal dödsolyckor som skett till följd av ras. I dag har man säkrat vägen för 156 miljoner ZAR. Några veckor innan vi passerade hade Cape Argus ägt rum här, ett stort cykellopp med över 30 000 deltagare normalt. Nu är det snart dags för Two Oceans Marathon och jag hoppas löparna är i sådan form att de också kan njuta utsikten!

Vi kom allt närmare de man länge trodde var afrikas sydligaste udde, Kapudden eller Cape Point. Reservat blev området redan 1938 efter att en man vid namn Norman Smith som ägde en gård i området endast ville sälja till koloni. Han ville absolut inte ha privata egendomar här ute på sydspetsen av Kaphalvön. Norman Smith blev också områdets första viltvårdare. I dag har 7750 ha av kaphalvön national parks status och kallas för Table Mountain National Park.
En gång i tiden trodde man att de två världshaven Atlanten och Indiska oceanen möttes utan för Cape Point i dag vet man att den här zonen är ca 120 km längre väster ut, närmare Cape Agulhas, Afrikas sydligaste punk. Det är här de kalla benguela strömmarna möter de varma agulhas och det rör sig om havsströmmar vilka naturligtvis inte är stationära. När vi steg ur bussen vid Kapudden var det nästan vindstilla och det är ovanligt! Barnen i Sydafrika får lära sig att det är här gud har sin vindfabrik. Denna dag fick jag själv vandra upp till fyren då ni alla bestämde er för att åka buss. Snart hade nästan alla nått den gamla fyren från 1860 som finns på 210 m.ö.h.. Den nya fyren finns längre ner på 80 meters höjd och längre ut, den är från 1914 och är sydafrikas starkaste fyr. Styrkan är 19 miljoner stearinljus och kan upptäckas på ett avstånd av 63 km.

Detta är svårforserade vatten och således mycket omtalade vatten. Wagners opera “Den flygande holländaren” utspelar sig här. Det var under 1600-talet som den holländske kaptenen Hendrick van der Decken under en svår storm svor att han skulle runda Godahoppsudden om det så skulle dröja till domedagen. Hans skepp gick ett sorgligt öde till mötes och krossades längs den klippiga kusten. Och det sägs att han försöker än i dag och man kan fortfarande från tid till annan se hans spökskepp där ut.

Vårt nästa stopp för dagen var också Cape of Good Hope. Namnet tror man kommer sig av att många skepp har förlist här p.g.a. häftiga stormar. Uddens namn var förmodligen en uppmuntran för sjömän som med skräck såg fram emot rundningen. Innan nästa stopp stannade vi och fotograferade två elandantiloper. Vi fick också se strutsar. Vid Godahoppsudden fick jag plocka fram picnickorgen och Barbs och Otto hjälpte mig att korka upp sparkling wine! Vi hade många anledningar att skåla bla för Jacqline som fyllde år redan på väg till Sydafrika och kanske framför allt för att vi tog oss ner helskinnade från Taffelberget!

Jag såg någonting i havet som jag tyckte såg ut som valar redan på väg till Godahopps udden men jag behövde övertyga mina kollegor längst fram i bussen om att det faktiskt var valar vi såg! Anledningen till att de tvivlade var att vi normalt inte ser valar i april. Jag ska låta det vara osagt vilken val det var, det kan ha varit Brydes fenval eller Humpbacked (knölval).

Klockan började bli mycket och det kurrande i många magar som tur var låg restaurangen, Black Marlin, i närheten. Vi bjöds på fisk i form av hake (kummel) som grillats inlindad i bacon. Efter lunch var det inte många kilometer till Simons´s Town och Boulders Beach. Vi tog en genväg som visade sig vara riktigt plågsam eftersom backen var brant.

I Boulders Beach började pingviner bosätta sig 1985. Det är mitt i ett villakvarter där man inte vill ha turistbussar körandes så vi fick gå en liten bit. Det dröjde inte länge innan vi fick se de första pingvinerna. Den afrikanska (jackass) pingvinen är den enda som häckar i sydafrika. Det här är en av tre kolonier på land medan det finns 24 på olika kolonier på öar. Fåglarna är ca 50 cm höga och väger 2,1-3,7 kg. I dag hotas pingvinerna här framför allt av kommersiellt fiske, olje utsläpp och skogsbränder (för de som befinner sig på land). Trots att det finns ca 30 000 pingviner i dag (i Sydafrika & Namibia) tror man att de kommer att vara borta om ca 70 år. Jag berättade om den senaste oljekatastrofen som var i juni år 2000 som trots en enorm hjälp insats tog död på många tusen pingviner. Problemet är att antalet aldrig hinner stabilisera sig innan det är ”dags” för nästa oljekatastrof. Den här eftermiddagen blåste det riktigt kallt hemma hos pingvinerna.

Vi tog oss söder ut på kaphalvöns västra sida och tog oss nu norr ut på dess östra. Vi passerade städer med fantastiska stränder vid False Bay. Väl hemma i staden igen var det dags för promenad i Company Garden. Johannesburgs spökstad som vi såg mest från bussfönstret kändes nu avlägset. Det var här Jan van Riebeck anlade den första trädgården som försåg fartygen med grönsaker. Då var trädgården 18 ha stor, i dag har området blivit mindre och mäter 6 ha. Vi gick förbi den anglikanska kyrkan St. George som går under namnet folkets katedral som ligger ett stenkast från landets äldsta kyrka Groote Kerk från 1704 som tillhör den holländska reformerta kyrkan. Vi stannade också utanför parlamentet, en vacker röd byggnad från 1885. Här befinner sig parlamentet halvårsvis och när de inte är här är de i Pretoria. Parlamentet har två kammare, nationalförsamlingen med 400 ledamöter och nationella provinsrådet med 90 ledamöter (10 ledamöter från var provins). Nationalförsamligen är valda av folket för att representera folket. Parlamentet utser presidenten, som i sin tur utser regeringen. För närvarande har presidenten Jacob Zuma 27 ministrar till sin hjälp. Det är val i Sydafrika vart femte år och 2014 är det dags igen.

En annan vacker byggnad på vår väg var Tuynhuis, ett passande namn som betyder trädgårdshuset det stod klart 1701. Männen som styrde och ställde i Kapprovinsen en gång i tiden gjorde det från Castel of Good Hope de tyckte sig behöva ett landställe det blev Tuynhuis. I dag är det Jacob Zumas arbetsplats i Kapstaden det är också hit man tar många officiella besök. När vi passerat South African National Gallery och afrikas äldsta museum South African Museum från 1825 (byggnaden är dock från sent 1800-tal) vände vi om mot Mandela Rhodes. Det var en trevlig dag att ta en promenad i Company Garden, det var mycket folk i farten och ni stannade och fotograferade några av alla brudpar vi fick se.

Söndagen den 11/4 Stellenbosch-Paarl

Äntligen en riktig sovmorgon, telefonen ringde först klockan 07.00. Denna morgon kunde vi se Taffelberget när vi steg ut på trottoaren, alltid lika imponerande.

Vi tog oss till landets näst äldsta stad Stellenbosch som grundades redan 1679. Staden går under namnen Ekstaden och universitetsstaden. Stellenbosch är också central ort i det sk Cape Winelands.

Även om det inte var tanken så startade koloniseringen av Kap i april 1652. Tanken var inte att starta en koloni utan en bunkringsstation halvvägs mot de kryddproducerande kolonierna i den sydostasiatiska övärlden. 1656 planterade Riebeck vinstockar och tre år senare pressades det första vinet. Mellan 1688 och 1690 kom över 200 franska hugenotter de flydde förföljelsen av protestanter i Frankrike. Flera av fransmännen var erfarna vinbönder och de fick fram viner som smakade bättre än Riebecks första försök. Redan under 1700- och 1800-talen förgyllde det söta constantia vinet desserterna på många av europas kungliga middagsbord. Vin från Sydafrika har fulkomligen upplevt en revolution under 1990-talet. Sedan 1994 har världen återupptäckt Sydafrika och med Sydafrika dess vin.

I Stellenbosch besökte vi först the Village Museum. Här kan man se tidiga kapmöbler och husgeråd. Museet består av fyra hus från olika år det äldsta är från 1709 och det yngsta från 1929. Husen är tidstypiska vart och ett har fått representera en 30-årsperiod. Vi vandrade genom historien och ser hur design, mode och möbler förändrades i den här delen av världen. Efter det promenerade några av er längs huvudgatan Dorp street där det finns fler fina exempel på Cape Dutch arkitektur andra valde shopping på Church street.

Vi lämnade staden och tog oss vidare till Paarl och en av många vingårdar i området. Vi besökte Seidelberg med anor från 1692 men det var först runt år 1700 som man började producera vin på farmen som då hete De Leuwen Jagt. Sedan 1997 ägs vinfarmen av en tysk vid namn Roland Seidel han ändrade namnet till Seidelberg. Idag producerar man vin under båda namnen, de nya och det gamla. Ägorna mäter 412 ha men endast 110 ha har planterats med vinrankor (12 olika druvsorter). Efter en guidad tur med Cathrine där vi fick lära oss lite mer om vintillverkning tar vinprovningen vid. Ni satt ute på gräsmattan och försökte tappert komma undan de varma solstrålarna. Det var en mycket varm dag. Även lunchen serverades på Seidelberg . Det lokala köket ”cape malay” serverades på Seidelberg och många provade sydafrikas svar på mammas köttbullar dvs Bobotie och till dessert fick vi alla sydafrikanernas favarit Malvapudding.

Strax efter kl 18 var vi hungriga igen ;-) vilken tur eftersom vi skulle ta oss till Sea Point och kvällens middagsrestaurang, Top of The Ritz. Gaby och Janny visade att det faktiskt går att ta trapporna till 23:e våningen. Ni hade valt antingen struts och springbock eller kingklip. Förutom god mat fick vi njuta av en fantastisk utsikt över Kapstaden. Jag får passa på att tacka för talet och för vinet. Jag har inte haft tillfälle att korka upp än, det räcker längre då! Siabonga!

Måndagen den 12/4 Hemresa

Under morgonen checkade ni ut när det passade denna soliga och varma dag. Några tillbringade tid vid poolen, andra försåg sig med mer hår eller tog en promenad i staden och besökte något museum. Så blev det tid för avresa och en ny chaufför Gert körde oss till flygplatsen. På flygplatsen gick incheckningen väldigt smidigt. Jag och Barbs vinkade farväl! Jag sa hej då till Barbs och satt sedan ner och drack den först av många koppar kaffe den eftermiddagen och kvällen. Mitt pappersarbete var i stort sett klart innan jag ens lyft från Kapstaden vid 19-tiden, då ni säkert hade börjat kliva ombord på planet i Johannesburg. Vi kom i alla fall alla hem innan askmoln började ställa till det för flygtrafiken.

Det var ett nöje att ha Er alla med på tur, ha det så bra och kanske ses vi igen någon annanstans i Afrika!

Med Vänliga Hälsningar
Tanja Selberg, TEMA